förening för alla
För ungdomars ökade delaktighet
Det har gått ett år sedan jag som kommunsamordnare på Sveriges ungdomsråd tillsammans med vår verksamhetschef Angelica Andersson gav mig ut på Sveriges vägar för att besöka de trettiotal kommuner som sökt att få bli pilotkommun i vår stora satsning Medborgarprojektet. Vi valde att besöka samtliga för att på så vis försäkra oss om att känslan var rätt i de kommuner vi tillslut skulle välja att samarbeta med.
Nu har det gått ett år. Tolv kommuner, från Malmö i söder till Arvidsjaur i norr har under året som gått på olika sätt arbetat med att utveckla sitt arbete med unga medborgare. För att öka ungdomars delaktighet och öppna upp för reellt inflytande. En del av kommunerna har haft vind i seglen från start, andra har kämpat i motvind.
Medborgarprojektet syftar till att samla befintliga välfungerande metoder som stärker unga medborgares möjlighet till reellt inflytande och med hjälp av pilotkommunerna utveckla dessa. Genom detta kan jag idag säga att unga medborgares delaktighet har ökat. Att vårt jobb faktiskt gjort, och gör, skillnad!
Metoderna har vi valt ut från fyra områden där vi, och många med oss, upplevt att det finns hinder. Hinder som göra att unga påverkar mindre än äldre, trots att de vill påverka lika mycket, i samma frågor och på samma sätt.
Nu har det gått ett år, och jag har i min tjänst rest kors och tvärs över landet för att processleda och peppa kommunerna i sitt metodutvecklingsarbete. Under hösten reste jag så mycket som 3-4 dagar i veckan.
“Att du orkar?!”
Jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns motigt att kliva upp i ottan för att ta sig till tågstationen, men när jag väl tagit mig dit är det värt varje motig minut. Det jag möter i dessa kommuner är engagerade tjänstemän och peppade politiker som verkligen kämpar för att alla medborgare ska ha möjlighet att påverka, oavsett ålder. När jag möter ungdomarna själva ser jag hur de med glittrande ögon beskriver känslan av att någon äntligen lyssnat. Att deras tankar fanatiskt tagits på allvar, att någon sett dem som viktiga.
“Jag har fått tillbaks tron på framtiden” sa en tjej i Tranemo när gymnasieskolans årskurs 2 bjudit in till ett Demokratitorg reverse vilket resulterade i ett fullsatt kommunfullmäktige. Hon, precis som många andra som vi på Sveriges ungdomsråd möter dagligen, trodde inte att någon faktiskt skulle lyssna. Att hennes röst faktiskt räknas, eftersom hon är under rösträttsåldern 18 år.
Genom att sprida kunskap om rättigheter och möjligheter, genom att ge de resurser som krävs, genom att öppna upp system och bygga nya som sparar tid och genom att skapa neutrala mötesplatser där medborgare, tjänstemän och politiker oavsett ålder kan mötas så har vi med Medborgarprojektet tagit ett litet kliv mot ett bättre Sverige. Men det är långt kvar.
I höst lanserar vi Metodboken, en handbok där samtliga metoder inom Medborgarprojektet samt ett par till presenteras. En handbok som ska underlätta för kommuner som vill förbättra sitt arbete med unga medborgare, men som inte vet hur. I höst åker vi ut på en spridningsturné med stopp i sex städer för att så många kommuner som möjligt ska ha möjlighet att ta del av vårt arbete.
Jag har sagt det förr, och nu kommer det även i skrift: Den kommun som först implementerat samtliga metoder i Metodboken i sin kommun, den ska få blommor och choklad. Den kommunen styrs av personer som har förstått att krävs mer än ett sätt för att få igång en öppen och ärlig medborgardialog. Den kommunen är på rätt väg, men dit är det långt kvar.
Josefine Gillver
Josefine Gillver är kommunsamordnare på Sveriges ungdomsråd. Hon hjälper tjänstemän, politiker och andra i arbetet med ungdomars delaktighet.
“Jag hinner inte prata, jag ska dela ut flygblad”
Det var under Almedalsveckan för några år sedan. Jag var på väg till en av partiledardebatterna när jag träffade en flygbladsutdelare på Donnersgatan. Hen representerade en ideell förening som drev en kampanj.
Nu är råder det ingen brist på färglada papper med diverse budskap under Almedalsveckan och jag var lite osugen att läsa all text som fanns på just det här flygbladet. Så jag ställde istället frågor direkt till föreningsrepresentanten. Vem var hen, vad handlade kampanjen om? Hen blev förvånad, det var tydligen inte tanken att prata direkt med folk. Men jag fick i alla fall fram att hen satt i regionstyrelsen på Gotland innan vi blev avbrutna.
Det var ordföranden som ropade någonting på gutamål. Jag fick be om en översättning: “Sluta prata, du ska jobba!”
Jag hade visat ett tydligt intresse för frågan föreningen drev. Jag föll förvisso utanför deras rekryteringsbas, men nu var ju deras poäng att driva en sakfråga. Jag hade kunnat vara riksdagsledamot. Eller för den delen en person med verklig makt. Men ordföranden tyckte ändå att det var oviktigt att prata med mig. Att jag var oviktig.
Det finns en märklig föreställning om att framgångsrik kampanjarbete handlar om att dela ut så många flygblad som möjligt. Men kommer folk verkligen orka läsa dem? Tveksamt. Det är mycket bättre att prata med folk. Särskilt i Almedalen där det är så fullsmockad med opinionsbildare. Varje samtal kan ge ringar på vattnet.
Istället satsas det mycket pengar på lyxtält och glansiga broschyrer. Och visst, det är gäller att framstå som proffsigt. Men det är totalt bortkastade pengar om de personer som ska bemanna montern eller tältet inte är bekväma i den rollen. Och det gäller förresten inte bara Almedalen utan alla tillfällen där organisationen presenteras ansikte mot ansikte.
Egentligen har ideella organisationer goda förutsättningar att nå ut med sina budskap i Almedalen. Den entusiasm och det engagemang som finns inom föreningslivet är smittsamma. Och att prata med folk kostar ingenting.
Den 17 april har du chansen att lära dig med om samtalsmetodik när Trinambai kör kurs 2 i Almedalsskolan. Läs mer här.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Hur ska morgondagens idéburna utbildas?
Forskning visar att Sverige nästintill saknar högskoleutbildningar inriktade på det civila samhället och dess ideella organisationer. Detta blixtbelyser frågan om utformningen av eftergymnasiala utbildningar som fokuserar ideell sektor och idéburen organisering.
I år startar Ersta Sköndal högskola Sveriges första masterprogram i socialt arbete med inriktning mot det civila samhället: ”Civilsamhället och välfärdens organisering”. Bakgrunden till utbildningen är att Sverige är ett unikt land när det kommer till föreningsliv och ideellt engagemang. Varannan svensk uppger exempelvis att de under ett år gör en insats i civilsamhället och runt 150 000 personer är idag anställda inom den ideella sektorn. En stor del av masterprogrammet fokuserar därför på det civila samhällets roll i det sociala arbetet.
Detta program vid Ersta Sköndal högskola aktualiserar frågan om hur morgondagens idéburna ska utbildas. Är denna typ av utbildningar önskvärda? Vad ska det i så fall undervisas i? Vem ska anordna och genomföra dem? Eller, om svaret är att dessa utbildningar är olämpliga – vad är då alternativen?
Inom ramen för en studie om utbildning av ideella ledare i Norden visar bl a Johan Hvenmark och Karin Robertsson, Ersta Sköndal högskola, att Sverige avviker i ett internationellt perspektiv. Trots att det svenska civilsamhället är relativt omfattande i jämförelse med andra länder har vi till skillnad från exempelvis USA knappt några kurser och program på högskolenivå som fokuserar idéburen organisering.
Masterprogrammet “Civilsamhället och välfärdens organisering” tycks således vara ett av mycket få undantag som idag bekräftar regeln om Sverige som landet annorlunda. Men, ska vi nöja oss härvidlag? Är det rätt och riktigt att man i de flesta andra västerländska länder kan gå fleråriga universitetsprogram som sätter idéburen organisering i centrum medan Sveriges samtliga universitet och högskolor tillsammans knappt kan erbjuda en handfull kurser i ämnet?
Eller är det så att det faktiskt inte ska erbjudas den är typen av utbildningar inom högskolor och universitet? Som ett alternativ har ju Sverige en lång folkbildningstradition, där frånvaron av betyg samt det fria och frivilliga betonas som centrala pedagogiska principer. Det är kanske inom denna ram morgondagens anställda, frivilliga och ledare inom det svenska civila samhället ska utbildas?
För samma studie visar också, i linje med denna folkbildningstradition men i bjärt kontrast till situationen i många andra länder, att det samtidigt finns ett stort utbud av relevanta kurser och program utanför den formella universitets- och högskolevärlden. Här erbjuds en rik flora av kurser, program och seminarier i allt från styrelsekunskap och marknadsföring till strategiskt ledarskap speciellt inriktat på idéburen verksamhet.
Forskningen om utbildning av ideella ledare och lanseringen av masterprogrammet vid Ersta Sköndal högskola blixtbelyser frågan om utformningen av eftergymnasiala utbildningar som fokuserar ideell sektor och idéburen organisering. Oavsett om man bejakar eller motarbetar en akademisering av idéburen utbildning vore en initierad debatt kring utbildningarnas innehåll, anordnare och pedagogisk form välkommen.
Ola Segnestam Larsson
Biträdande prefekt, Institutionen för socialvetenskap, Ersta Sköndal högskola
Fem tips för konstruktiv konflikthantering
Konflikthantering är en av de mest efterfrågade delarna när organisationer anlitar mig för ledarskapsutbildning.
Jag har ingen “quick fix” eller perfekt modell för att lösa en konflikt. Jag tänker inte heller presentera någon modell här, det finns gott om böcker som behandlar olika typer av konfliktmodeller. Inga modeller kan heller skona oss från sanningen: det enda sättet att hantera en konflikt är att just hantera den. Inte att gå ytterligare en utbildning.
Utveckling är en naturlig drivkraft hos oss människor. Vi vill bli bättre på det vi gör, utveckla våra styrkor och vässa våra förmågor. Jag vill utmana dig till att se konflikter som just ett sådant uvecklingsområde. Om du har en ledarroll i en ideell organisation (eller för den skull om du “bara” är engagerad medlem eller anställd) så har du alla möjligheter till träning – du kan bestämma dig för att bli en mästare på konflikthantering.
Här kommer fem tips, till att börja med:
- Ta tag i konflikten i tid. Gärna innan den blir en konflikt. Du kan göra det utan att vara dramatisk eller göra allt för stor sak av det, var saklig och resonera med den eller de som är inblandade.
- Använd demokratin. Se över och använd demokratiska vägar och mötesteknik för att lösa situationen. Ta upp saker till diskussion och fatta beslut som ni sedan håller er till. Det är mycket bättre än att försöka ducka eller tysta ner saker.
- Var försiktig så att du inte faller i fällan att använda samma ton som den du är arg på. Bestäm dig för att bara använda metoder som du kan vara stolt över efteråt. Det kanske låter självklart men det är så lätt att låta ändamålen helga medlen och göra sådant som du sedan ångrar. Lev som du lär, håll fast vid dina värderingar även när det blåser.
- Sätt gränser. Säg ifrån med lugn och bestämd röst. Använd få ord. Berätta hur du påverkas och vad du behöver, säg att du upplever att ni har förfallit till en diskussionsnivå som inte är konstruktiv. Om du inte kan göra det – be någon centralt i organisationen att komma till ett möte och sätta ner foten. Någon behöver tala om att hårda och elaka saker inte tolereras i er organisation.
- Skydda dig själv. Konflikter som pågår länge sätter sig i kroppen som stress. Vad behöver du för att må bra? Kompromissa inte med din hälsa och ditt välmående, du ska hålla länge! Du är mycket viktigare än konflikten och lösningen av den.
Vad tänker du? Kommentera gärna det här blogginlägget på facebook.
Lisa Moraeus
Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.
Professionalism som ett hinder?
Förening för alla har fått momentum, bloggen når många läsare i såväl Sverige som Norge och Finland. Särskilt glädjande är att vi numera får in bra gästinlägg från personer som hör av sig självmanad. Givetvis frågar jag fortfarande kompetenta personer med intressanta perspektiv om de vill skriva här. Nu på sistone har jag allt oftare fått en reaktion som jag tycker lite märkligt. Vissa tyckte att de inte kunde skriva på Förening för alla eftersom alla andra inlägg höll en så hög nivå. De var rädda att inte kunde leva upp till den. Nu har jag bara frågat personer som jag tror kan skriva läsvärda inlägg, så jag tycker ju att deras farhågor är ogrundade. Kan det vara förenings-janten som slår till här?
Jag känner igen mönstret från tiden då jag var ordförande i Utrikespolitiska föreningen Göteborg. UF är en studentförening som arbetar folkbildande med globala frågor. Eftersom föreningen har funnits så länge hade kunde vi få höjdarna inom svensk utrikes- och säkerhetspolitik att föreläsa hos oss. Vi ansträngde oss att få en så professionell framtoning som möjligt och det lyckades vi med i stor grad. Jag skulle även säger att det gjorde ett engagemang i föreningen mer attraktiv. Dock kunde det hända att vi inte blev uppfattat som en studentförening längre. Många som egentligen vara intresserade kunde säga “Jag kan inte tillräckligt om utrikespolitik för att engagera mig här!”
Det kan förstås verka som ett märkligt resonemang, för poängen med att gå med i en studentförening är ju att lära sig saker. Men vi fick inse att vår professionella framtoning kunde verka skrämmande, framförallt för nya studenter. Samtidigt byggde hela vår verksamhetsidé på att vi blev uppfattat som en såpass seriös organisation att tunga aktörer ville samarbeta med oss.
Så vad vi gjorde var att avdramatisera föreningen. Vi skrev “Alla är välkomna!” på affischerna. När vi höll klasspresentationer sa vi tydligt att det inte behövdes några förkunskaper för att gå med. Vi arrangerade sociala aktiviteter där nya medlemmar kunde mingla med styrelsen. Framförallt pratade vi med folk för att visa att vi som var aktiva i föreningen inte var farliga. Det gav resultat och det var häftigt att den personliga utvecklingen hos våra aktiva.
Jag har förstått att det här problemet inte är ovanligt. Många föreningar, framförallt stora organisationer, är så upptagna med att professionalisera sig att de inte längre uppfattas som ett sammanhang där vanliga människor kan engagera sig. Vissa menar att lösningen är att vara amatörmässigt med flit. Men det tror jag inte på. Det är inte trovärdigt.
Finns det en given lösning för det här dilemmat? Inte egentligen. Men mycket är vunnet genom en öppen och välkomnande attityd. Personer med dålig självförtroende kan behöva lite extrauppmuntran för att våga ta på sig ett förtroendeuppdrag men kan bidra desto mer om de får ett sammanhang att utvecklas i.
Niklas Hill
Niklas Hill forskar om demokrati i ideella organisationer vid Stockholms universitet. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai.
Föreningar är en mötesplats för människor med olika bakgrund. De skapar tillit mellan människor och bygger socialt kapital. Med Förening för alla vill vi skapa en plattform för erfarenhetsutbyte och idédebatt inom den ideella sektorn.
Vissa av inläggen presenterar de senaste rön från civilsamhällsforskningen. Andra behandlar väldigt praktiska frågor från föreningars vardag. Det händer att vi tar in inlägg som inte har med föreningar att göra utan som behandlar andra former av engagemang.
Förening för alla drivs av Trinambai som ett pro bono-projekt. Vi tjänar inga pengar på bloggen och alla skribenter bidrar ideellt.
Vill du skriva på Förening för alla? Läs vår skribenthandledning och hör av dig!